Vad händer med vår samhälles utveckling när det gäller barnens rätt till en bra utbildning och skolsystemet som det är just nu, speciellt när det kommer till tals om döva barns rättigheter till likvärdiga kunskaper som andra hörande barn?
Lärarhögskolans låga inträdeskrav när det gäller kompetenta lärare kan diskuteras, men det som är största problemet just nu är: Många lärare är inte alls lämpliga att vara lärare, ändå står de under fackets beskydd och då drabbas barnen. Är det rätt? Man kan diskutera huruvida fackets roll i skolorna är verkligen bra, speciellt när det är barnens bästa vi ska ta hänsyn till, inte att skydda lärarna från att bli sparkade. För vissa lärare passar verkligen inte som lärare. Hur ska vi kunna förändra detta? Ska man redan i lärarhögskolan testa lärarstudenters kompetens, och redan innan utbildningen börjar ha speciella personliga möten med alla ansökande för att se och bedöma om de skulle passa som lärare? Att vara lärare är ett stort ansvar och det är mycket mer än att vara en bra förebild. Man ska både ge kunskap, vara förebild och vara en vuxen som barnen litar på och respekterar. Som lärare ska man ständigt lära sig nya saker och tänka i nya banor, komma med olika kreativa lösningar för att alla lektioner ska bli roligt och utmanande för eleverna. Lärarnas ansvar är också att kunna anpassa sig till alla elever individuellt.
Men det jag vill diskutera och ta upp här är nämligen lärare som jobbar i specialskolor, och i detta fall dövskolor där man mestadels använder teckenspråk men också arbetar för ett tvåspråkigt miljö dvs. att både undervisa barnen på teckenspråk och på svenska. Det som är beklagligt just nu är att många lärare som är duktiga på teckenspråk som jobbat i dövskolan i många år ändå inte riktigt fattar att kunskap är det allra viktigaste för eleverna. Många underskattar döva elevers fulla potential och understimulerar deras personliga utveckling vilket som mest gör att många blir skoltrötta redan som tioåriga. Det är inte rätt! Man ska uppmuntra och sträva efter att barnen ska hungra efter kunskap, att kunna ge dom sitt fulla stöd och ständigt utmana dem samt sig själv.
Många lärare förstår inte hur det är att vara döv och är inte medveten om hur viktigt det är med att känna till dövas kultur och historia. Lärare som undervisar döva barnen ska själv känna till barnens egen historia och deras egna rättigheter i samhället. På så sätt kan man leda barnen på rätt väg in till en bra framtid där de är självsäkra och har ett stort självförtroende. Så är det inte idag. Med dålig hänsyn och genom att behandla döva barn som ett gäng problembarn så undergräver man bara dövas fulla potential. Det är också i grundskolan där allt är känsligt för barnen, så om barnen redan får en dålig start på deras utbildning så blir det mycket svårare för dem längre fram i livet att nå fram till sin fulla potential.
Att vara lärare i en dövskola innebär att man behöver satsa mer på att få en full förståelse och en bra attityd för alla döva elever. Det innebär då att man bör satsa mer på att även deltaga i olika aktiviteter och föreläsningar på teckenspråk. Det innebär allt från att gå till dövas hus, vara med på olika sportaktiviteter för döva, gå på Nordiska dövas kulturfestival och olika internationella dövsammanhang. Får man förståelse för den otroliga dövgemenskapen som det innebär för alla döva, så kan man bli en bättre lärare om man även inser att alla döva barn är som alla andra och allt de behöver är en bra mentor som respekterar dem och uppmuntrar dom samt ser till alla deras behov INDIVIDUELLT! Döva har inte samma möjlighet att bara byta skola så där som andra hörande barn skulle kunna. Flyttar man till en ny stad, så måste döva barnen ändå gå i en gemensam dövskola där all undervisning sker på teckenspråk samt möjlighet till talundervisning. Det innebär i princip att dövskolan ska göra allt för att ge en så pass bra utbildning till alla döva barn, inte nedvärdera dem som individer bara för att de är döva och inte har samma möjligheter som andra barn.
Jag tror på lärare- döv som hörande- som vågar tänka annorlunda, som tänker på barnens bästa, som är villig att ge allt han/hon kan för att alla ska få individuellt anpassade undervisning som stimulerar dom på bästa sätt och som har en bra hänsyn, attityd och kämpar för det bästa för barnens skull. Man ska inte, som lärare, tro att alla barn är likadana eller göra det bekvämt för sig, dvs. genom att köra på samma spår hela tiden. Det som fungerar för ett par elever kanske inte fungerar för övriga och man måste ta hänsyn till detta, inte till sig själv. Barnens bästa är först och främst. Jag tror inte på lärare- döv som hörande- som inte vidareutvecklar sina kunskaper, inte hänger med vad som händer i dövsamhället eller har dövmedvetande (känner till dövas kultur och historia), inte är starka individer som barnen kan se upp till och som inte har kunskap om elever med speciella behov eller vågar låta barnen vara smartare än sig själva. Såna lärare passar inte som lärare, punkt. Att vara lärare innebär att man träffar alla slags barn, att man måste kunna hänga med i samhällets utveckling och känna till barnens egna kultur och ha förståelse för den. På så sätt skapar man en skolmiljö som är trivsamt för alla barn.
Att vara en svag lärare som behandlar döva barn som undervärdiga alla andra innebär att man skapar kaos i klassrummet. Är det rätt mot döva barn då? NEJ! Det här är något vi måste kämpa emot och något vi måste göra kollektivt. Skolsystemet för döva behöver ändras, men för att ändra det behöver även lärarutbildningen förbättras. Jag kräver kompetensprövning hos alla lärarstudenter samt hos alla lärare och att facket bör ändra sina regler, dvs. att tänka på elevernas bästa och inte på lärarnas trygghet som anställda.
Tyvärr tror jag att steget framåt innebär att vi behöver flera starka dövidentiteter som kan påverka Specialskolemyndigheten (SPSM) och att flera starka döva personer samt hörande personer med bra attityd som har förståelse för döva barns rättigheter, behov och potential behövs i olika chefspositioner i SPSM. Har man bra folk i skolledningen, så kan man även ställa högre krav på lärarnas kompetens i skolan. Att nå dit då det blir verklighet är långt, men jag har inte tappat tron. Tvärtom. Vi alla behöver kämpa hårdare och göra oss "hörda" överallt i samhället. Vi ska inte undervärderas som medborgare. Skolsystemet är åt helvete, men för att kunna förändra det till det bättre måste alla kunna våga säga ifrån när man är missnöjda med någonting. På så sätt skapar man förändring. Dock måste man vara medveten om att förändringar inte sker över en natt utan efter en lång tids kamp. Skriv debattartiklar! Uppmärksamma problemet i tidningar! Skriv insändare! Protestera mot skolledningen! Bilda en grupp där man kommer med konkreta förslag om lösningar till problemet! Synas i media! Gör en dokumentärfilm hur livet på dövskolan ser ut! Alla organisationer som arbetar för teckenspråkets ställning i samhället samt för dövas och hörselskadades rättigheter behöver samarbeta i denna fråga. Övriga medborgare som är medvetna om detta problem och brinner för frågan kan även påverka på olika sätt.
Seså, tillsammans kan vi alla göra en förändring och ge alla döva barn en bättre framtid!
Det är inte synd om döva barn, börjar man tycka synd om döva barn och inte förstår att de bara pratar ett helt annat språk än vanliga medborgare gör så gör man inte döva barn en tjänst utan snarare helt tvärtom. Döva barn pratar bara ett helt annat språk och det är det som vanliga medborgare inte förstår. Det räcker inte för föräldrar och andra medborgare som lärt sig teckenspråk att bara kunna teckenspråk för att kunna kommunicera med andra döva. Det krävs en djupare förståelse in i dövkulturen samt att man behandlar alla döva som alla andra.
No comments:
Post a Comment