Vanliga situationer döva får gå igenom

Idag var det valdebatt på Dövas Hus i Malmö och representanter från alla 7 partier var där- V, S, MP, C, M, KD och FP. Jag har fått dra slutsatsen att alla representanter från partierna har samma värdergrund- dvs. att alla människor är lika värda. Alla partier verkade också vara överens om att det är speciellt viktigt att ha ett samhälle som är fullständigt tillgängligt för alla för att det ska anses fungera bra. Vi pratade då mycket om informationsproblem (inte fullständigt textat på TV, och i där textning finns vid direktsändning så är det inte tillfredsställande och oftast inte utan problem, ingen information vid tågspårbyte) och tolkbrist som gör att man inte alltid får tolk till t.ex. jobb. Attitydproblem och fördomar i samhället är också något vi alla gemensamt måste sträva efter att ta bort. En situation jag påpekade speciellt för politikerna idag är följande:

Ett par veckor sen så åkte jag och ett gäng andra döva ungdomar regionbuss från Lund till Tomelilla. Vi hade då med oss en kille som satt i rullstol och hans assistent. Jag gick in i bussen och hade biljett till oss alla. Jag visade den för busschauffören och visade samtidigt med kroppsspråk för honom att vi hade en rullstolsbunden kille med oss som finns där ute och att jag ville att han skulle föra ut rullstolsrampen. Han bara sket i mig fullständigt och vinkade med handen att jag skulle gå vidare in i bussen. Jag blev så jävla arg, sån attityd ska man inte tolerera. Bara för att jag är döv och inte kan prata och berätta för honom vad jag vill, så har han ändå ingen rätt att bara surt sitta där och skita i mig fullständigt. Sen när kön bakom mig hade gått in, så gick han ut och kollade. Han var inte på någon vidare bra humör och visste tydligen inte heller hur man skulle fälla ut rampen. Och han som var busschaufför! Han borde veta hur man ska fälla ut en ramp. Det är en fråga om diskriminering och okunskap samt attitydproblem. Busschaufförer må vara stressade när det gäller att passa tid, men det ska för allt i världen inte gå ut över oss som åker med bussen. Information behöver nå ut till kollektivtrafiken om hur viktigt det är för deras bemötande med alla slags folk, speciellt hur de hanterar folk med funktionshinder och för oss döva som använder teckenspråk och kommunicerar annars med andra som inte kan teckna genom gester, kroppsspråk eller genom papper och penna.

En annan gång gick jag in i regionbussen och ville köpa en vuxenbiljett till Löddeköping. Jag försökte mima med munnen och visa att jag ville åka just till Lödde. Dock fnissade busschauffören bara och satt där och tyckte att jag verkade tokig. Då visade han med handen att jag skulle gå vidare in i bussen, utan att ens ha betalt biljetten. En annan irritationsmoment.

Ofta får jag även repetera flera gånger t.ex. när jag ska beställa vid snabbmatsrestauranger att jag vill ha papper och penna. Vid restauranger är det mindre problem med, för då kan man peka i menyboken vad man vill ha.

En annan förekommande och mycket vanlig situation är att en helt okänd person stannar framför mig och frågar mig något. Då visar jag med kroppsspråk att jag inte hör. Och de typ, "Oj, ursäkta" och sticker iväg. Som om man bar på någon smittsam sjukdom. Ibland vill jag faktiskt veta vad de frågade om, ifall jag skulle kunna hjälpa på något sätt. Men nästan alla jag mött tror tydligen att det inte finns något annat sätt att kommunicera än genom talspråket. När man kan skriva på papper eller i mobilen eller komma på något annat sätt att kunna få fram sin fråga, t.ex. genom kroppsspråk. Men folk idag har ingen tålamod alls och är oftast stressade och har inte tid med att tänka efter hur man skulle kunna kommunicera med någon som inte pratar samma språk, och inte heller i samma kommunikationsmetod, dvs. genom tal. Förut försökte jag alltid stå kvar även efter att jag visat att jag är döv, ifall personen i fråga kunnat klura ut nåt annat sätt att fråga mig. Men det har jag slutat med, jag går alltid vidare direkt efter att jag förklarat att jag är döv för det är inte lönt att hoppas att främlingen vet vad "döv" betyder.

Det är mycket okunskap i samhället, speciellt när det handlar om nåt man inte är van vid i sin vardag. Inte alla möter döva i sin vardag, inte alla vet vad teckenspråk är, inte alla umgås med funktionshindrade i sin fritid och nästan alla tänker inte på att anpassa sig till andra som inte pratar samma språk. Jag kan skriva utmärkt svenska, men det betyder tyvärr inte heller att jag kan tala svenska. Det verkar tyvärr tydligen vara en olycklig slutsats som främlingar drar när de försöker kommunicera med mig och erfar att jag är döv, då tror de även att jag är en blåst tjej som inte kan någon svenska alls. Det handlar helt enkelt om att försöka tänka annorlunda och vidga sin världsbild. Vara öppen till förändringar och att inte vara så fördomsfulla av sig.

Därför tycker jag att det är viktigt att nå fram med våra budskap om att kunskap om döva, dövkultur, dövas historia och teckenspråk når ut till bland andra politiker, olika anställda inom kommunen samt de som arbetar i välfärden och vård/omsorg samt inom utbildning. Man behöver även ställa högre krav eller ge bättre stöd till arbetsgivare för att de ska vara öppna till möjligheten att anställa bland andra döva och funktionshindrade. Minska okunskap, öka medvetande. Minska fördomar, öka förståelse. Ger man kunskap och delar med oss olika upplevelser samt vad vi anser vara något man bör arbeta för att förbättra, då får vi kanske ett tillgängligt samhälle där vi inte behöver bekymra oss om att vi inte får information, att vi inte får tolk och att behöva handskas med folk med dålig attityd gentemot oss. Kanske blir en fullständigt textad TV även en verklighet. Kanske får vi fler program på teckenspråk i varje svensk kanal, både i public service och i kommersiella och fler döva samt teckenspråkiga som vågar ge sig ut för att konkurrera med andra i mediebranschen. Kanske leder det till fler och bättre jobbmöjligheter för döva. Bättre utbildningsmöjligheter för döva, speciellt när det gäller en bra grund i livet- i grundskolan och i gymnasieskolan, som gör att många har byggt en tillräckligt bra självkänsla för att satsa på en högre utbildning och bättre framtidsutsikter.

Men vägen dit är långt. Det gäller att vi alla gemensamt ser över vad för problem det finns i samhället och gemensamt arbetar för att motverka dessa. Det behövs starka döva individer som kan och har viljan att engagera sig politiskt.